Har bjudit in mig själv hos denna sköna böna hela helgen. Kände mig nästan som Ove i Solsidan när jag på förmiddagen ringer och frågar vad hon gör - "äter frukost - va bra för nu är jag på väg!"
Tur att det är en väldigt okomplicerad person. Det gör inget om man råkar komma mitt i frukosten. Det känns aldrig som att man stör. Snarare tvärtom - att det var bra att jag kom just nu.
Sådana vänner växer inte på träd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar