Det händer inte så ofta längre att jag tar bussen. Antingen kör jag bil eller cyklar.
Igår var det dock en sån där ovanlig bussåkardag.
Det är ju rätt mysigt ändå. Att kunna luta sig tillbaka och inte behöva hålla koll på trafiken runt omkring. Att bara sitta på sin plats och drömma sig bort och titta ut genom rutan.
Och klimatsmart är det också.
Ja, det finns helt enkelt hur många fördelar som helt.
Regnet stod som spön i backen när jag rusar ut mot busshållplatsen. Väl där ser det lite konstigt ut. Varför har som ställt ett staket i vägen för kuren?
Jaha. Den används inte längre. Dom har visst flyttat hållplatsen. Där borta på stora vägen ser jag bussen köra förbi den nya hållplatsen i rasande fart. Lysande. Tur ändå att bussarna går ofta!
Sitter på bussen och tittar ut genom fönstret (det är ju så mysigt ändå). Mer folk kliver på och framför mig sätter sig en man som måste ha tappat ut hela parfymflaskan över sig. Dags att andas med munnen och inte med näsan då.
Lyckligtvis kliver han, och nästan alla andra, av i centrum. Nu går det dock inte längre titta ut genom fönstret. Det regnar om möjligt ännu mer och mörkt är det också.
Eftersom jag inte ser ut genom fönstret förlitar jag mig på hållplatsinformationen som visas på displayen längst fram i bussen.
Jag plingar och kliver av. Och där står jag och förstår ingenting. Jag känner inte igen mig alls.
Efter att ha snurrat 360 grader några gånger inser jag att dom flyttat även den hållplatsen. Dåså, jag åkte rätt buss i alla fall.
Småspringer till träningen - tränar - och går sedan tillbaka till busshållplatsen. Tittar på klockan och tittar sedan på tidtabellen. 30 minuter kvar tills bussen ska gå. Tack gode gud för att det i alla fall var tak på busskuren.
Summan av kardemumman. Gick hemifrån klockan 18 och var hemma igen efter 22.30.
Sjöblöt och iskall.
Nja.
